En tanke!
Ett minne nu. Ett öde. Tidigare en hel värld.
Vi bör aldrig glömma våra hjältar. Vi sitter inne med så mycket beröm, som fåglar i bur, och vi skulle kunna göra oss själva och våra medmänniskor så lyckliga om vi lät de där fåglarna flyga, för tiden är utmätt, vi glömmer det gärna, vi förtränger det, vi roar oss med allting annat, vi slarvar med våra liv och vår tid, vi sitter stilla i all evighet och tror att döden är för alla andra, är för grannen, för fyllot, för den fattige, för den ensamme, för knarkarna i parken, men sorry vännen, det är fel, döden är för oss alla, har ditt fotografi i sin plånbok när han går runt på stan och hånflinar åt alla han ser, och en tidig morgon ringer det på din dörr och då står han där med ditt foto och du säger att du inte har tid, du har ju så mycket kvar att göra, du har så många människor omkring dig som du älskar men dina böner är bara tunna rökringar mot en stum himmel då, Gud vänder bort sitt ansikte till de andra, till de levande, och dina ord och dina skrik blir stenar bara, faller som stumma och dumma stenar mot marken, och jag vill så gärna tro att jag orkat göra det bästa av mitt liv när den där morgonen kommer...
Vi kan bli lyckliga. Det är sent men bättre sent än aldrig. Vi kan bli lyckliga. Och nu är inte aldrig. Vi har fortfarande tid kvar.
